Känns som om jag går i en dvala,,,som om tankarna aldrig tystnar och känslorna aldrig landar i mig! Vandrar gärna ensam,,,då slipper man bli besviken, lämnad och få sin tillit rubbad ennu mer. Men någonting gnager i mig...vill ju inte förlora kärleken,, gemenskapen och tryggheten. Vill ju inte bli bitter och grym men jag känner mig rädd! Fast jag vet inte riktigt för vad,,,kanske det e att öppna mig själv,,,ge av mig själv eller att landa i mig själv!!

Huum.......OrkA