Hon satt i sin kokong och kikade ut över världen, den lilla värld hon nu såg. Den var inte så värst stor och oftast såg hon ändå bara sig själv. Hon kunde inte ge, ge empati till andra. Hon hade aldrig fått någon empati själv, bara förakt och fördömande. Något var ju fel med henne där hon satt i sin lilla kokong, med skyddslappar för ögonen för att inte se alla potentiella fördömare som sköt mot hennes sinne. På utsidan syntes ingenting av hur insidan mådde, den var väl dold, men ändå inte dold. Ingen kunde undgå att se att något var fel – fel i huvudet på henne, eller ännu värre – demoner som attackerade henne, hade tagit henne över – eller – sjukdomen, den osynliga – depressionen – ångesten – tvångstankarna som berodde på hennes eller hennes föräldrars synd. Hon försökte göra sig osynlig men kunde inte se någon annan än sig själv. Självet som föll för trycket och dömde henne till ännu värre domar än ens omgivningen dömde henne till. Vågade aldrig krypa ur sitt skal. Det formade hennes omgivning, åtminstone de som var svaga, sårbara – de minsta – till ett annorlunda liv som för dem var normalt. När tiden gick insåg de att alla andra hade ett annat sätt att leva, de insåg det onormala, men flera år hade försvunnit av deras egna utvecklingsmöjligheter. Ändå på något sätt upplevdes ännu deras sätt att leva som normalt i onormaliteten. De satt i kokongen tillsammans med henne i många år, henne lojal, henne trogen. De fick aldrig veta att livet utanför kokongen var det normala livet, vad det nu är som är normalt. Att lämna kokongen vore att svika henne. Svika henne som trodde på alla fördömanden om henne om att det var fel i huvudet på henne (idag skulle det nog kallas EMO eftersom det ordet missbrukas vilt) eller demoner som attackerade henne, hade tagit henne över eller sjukdomen, den osynliga – depressionen – ångesten – tvångstankarna som berodde på hennes eller hennes föräldrars synd. Är det bara människan som sitter i kokongen – som inte tar sig ut – som är ansvarig eller…. kan personer som sårat denna människa eller fördömanden som kommer från allmänheten också vara skyldiga? Hjälper fördömande, hånande, kränkande ord en människa som inte vet något annat än livet i sin kokong ut ur skalet och in i friheten? (Denna text har ingen anknytning till någon specifik person utan skildrar tankar som jag har genom olika möten jag haft i livet)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Bloggen dör snart,,,,ny tid.... nya tankar.....nått som får mitt hjärta att banka. Jag hör.. jag ser.. jag vet.....å dax att göra nytt!!   ...

Kär i låten :D hahahaha Skönt att vara på benen o ute o springa innan solen gått ner ;) vampan har fått ljus på sin näsa och promenad med hund sällskap!!! Laddar fortfarande batterierna då jag inte e 100% frisk :( men skamden som ger sig!!! ...

wiiiiiii äventyret kommer till Dalarna :DÄlskade Lina e på G o jag ser fram i mot helgen som faaan!! Laddar upp för utgång i Borlänge å party till gryningsljus!!! Ska dyka in i garderoben och kolla va det finns där....så man kan dra nå gammalt över...

     Då jag befinner mig i trollerihatten!   Lilla jag....skrattandes med glimten i ögat med dinglande ben på "hatten" jag är en stjärna av alla stjärnor och här sitter jag och filosoferar om  ::VaD JaG SkA BlI NäR JaG BliR StoR::    ...