Där slav uti fängsel, förtärs under slit och plågornas trängsel vid självsvåldets nit. Dit lämnas att ruttna, att pinas ur sans, vår samtids besuttna från dårskapens dans. För nyanländ fånge, görs budskapet klart; -Till pisksången gånge; med benbrytarfart. Förstå nu du arme, vad oting du gett. Ja, Gud dig förbarme för allt som har skett. Till sist blir det enda, ett gytter av tid. en dagens agenda med kom och förlid... och sakna och krokna och sträva och fall, men hörsamma aldrig mer tingandets kall.

"My way in life" I was trying to find my way in life, swam thru drugs and wine. I walked thru fire, climbed mountains and fell right down again. I didn’t believe in anyone but me, thought that love was just another word. So decided to end my misery with drama and blood. To show the world the pain it gave me. To show the world the pain it gave me. But then something happened that changed my life forever. A man died on a cross for you and me. In pain and agony he set us free So now I walk upright thru life When storms and darkness surround me I rest in his arms. When storms and darkness surround me I rest in his arms For now I know that he is my God. At the end of the road he’s standing, waiting for us. With arms opened wide reaching out for his children. Longing to be a part of our life. Now I can see the light. Now I can see the light.

Hon satt i sin kokong och kikade ut över världen, den lilla värld hon nu såg. Den var inte så värst stor och oftast såg hon ändå bara sig själv. Hon kunde inte ge, ge empati till andra. Hon hade aldrig fått någon empati själv, bara förakt och fördömande. Något var ju fel med henne där hon satt i sin lilla kokong, med skyddslappar för ögonen för att inte se alla potentiella fördömare som sköt mot hennes sinne. På utsidan syntes ingenting av hur insidan mådde, den var väl dold, men ändå inte dold. Ingen kunde undgå att se att något var fel – fel i huvudet på henne, eller ännu värre – demoner som attackerade henne, hade tagit henne över – eller – sjukdomen, den osynliga – depressionen – ångesten – tvångstankarna som berodde på hennes eller hennes föräldrars synd. Hon försökte göra sig osynlig men kunde inte se någon annan än sig själv. Självet som föll för trycket och dömde henne till ännu värre domar än ens omgivningen dömde henne till. Vågade aldrig krypa ur sitt skal. Det formade hennes omgivning, åtminstone de som var svaga, sårbara – de minsta – till ett annorlunda liv som för dem var normalt. När tiden gick insåg de att alla andra hade ett annat sätt att leva, de insåg det onormala, men flera år hade försvunnit av deras egna utvecklingsmöjligheter. Ändå på något sätt upplevdes ännu deras sätt att leva som normalt i onormaliteten. De satt i kokongen tillsammans med henne i många år, henne lojal, henne trogen. De fick aldrig veta att livet utanför kokongen var det normala livet, vad det nu är som är normalt. Att lämna kokongen vore att svika henne. Svika henne som trodde på alla fördömanden om henne om att det var fel i huvudet på henne (idag skulle det nog kallas EMO eftersom det ordet missbrukas vilt) eller demoner som attackerade henne, hade tagit henne över eller sjukdomen, den osynliga – depressionen – ångesten – tvångstankarna som berodde på hennes eller hennes föräldrars synd. Är det bara människan som sitter i kokongen – som inte tar sig ut – som är ansvarig eller…. kan personer som sårat denna människa eller fördömanden som kommer från allmänheten också vara skyldiga? Hjälper fördömande, hånande, kränkande ord en människa som inte vet något annat än livet i sin kokong ut ur skalet och in i friheten? (Denna text har ingen anknytning till någon specifik person utan skildrar tankar som jag har genom olika möten jag haft i livet)

Ett litet barn så skört, ser sin mamma, även hon så skör hon intar en vätska, något för att dölja sin smärta, sin sorg Detta är en vardag, den enda vardagen barnet vet. Att något är fel det förstår det ej, inte förrän någon säger: ”Nej, flicka lilla, det är inte dig, inte dig det är fel på… det är inte ditt fel…” Men barnet är då ej längre ett barn, barnet är nära på vuxen… Såren läker, blir till ärr och rivs upp igen. Varje gång barnet ser sin mor intaga denna förödande vätska varje gång hon ser en mor eller far intaga denna vätska och barnen till synes obekymrat ser på, tar emot sin förälders mindre väl valda ord, sväljer dem och tar in dem till sitt hjärta. Då rivs ärret upp och blir ett sår igen, ett sår för någon annan än barnet självt, barnet som hunnit bli vuxen minns den känslan. Känslan av skuld, mitt fel att mamma mår som hon mår. Mitt fel att pappa mår som han mår. Omvärlden ser ej förrän det är för sent vad som pågår. Då har barnet redan fått sår, sår som blir till ärr som lätt kan rivas upp. Med risk att själv vilja bedöva sin smärta, sin sorg, sitt lidande bakom alkohol eller andra droger. Inte för att barnet vill, barnet som nu är ett vuxet barn till en förälder som bara ville slippa känna smärtan i sitt liv. Men för att barnet inte fått veta någon annan väg…. Men fortfarande älskar barnet sin mamma, sin pappa mer än det förmår säga. Oavsett vad så finns det alltid Någon, Någon som aldrig slutar älska de svaga i denna ostabila värld.

Hett ute,,kvaft och fuktigt men såå mysigt! Kanske lite fin åska sen da!

Så det blir bara att krypa ner i soffan med boken nu :)

 KaN VarA SvårT ATT VA

 TuffinG OcH StarK

 NäR MaN E FeG OcH SvaG

Nu tuggar jag inte taggtråd i alla fall...nu e jag på gång å vänder åter mot Falun!

Men det e ju så mycket jag behöver göra men människor jag e beroende av för stöd har inte lika bråttom (förutom vissa)

Men jag får ju lite ordning o koll nu på hur detta ska gå till och jag hoppas att de kan ske i tider av :::FreD:::

Men detta är inte en tid av glädje,,det e en tid av sorg,, en tid av att åter misslyckande där krafter sliter sönder heligt och det man trodde va bestående.

Se sig själv i spegeln och inse att jag har vunnit mycket men också förlorat lika mycket...å att vända på klacken och gå för att man inte vill spela teater mer kräver lite mod, även om jag blir ensam!