Kan faktiskt erkänna att jag till o med har drömt om toffsar!

Bara längtar till kvällens avsnitt!

Så för alla er som längtar som jag.... lite gobitar från hennes hem.

En saga med ett olyckligt slut. En kvinna som förtjänade allt och fick inget.

En nitlott till tusen att va gift med en av världens mest eftertraktade män som dessutom va utan moral och gärna delade sin säng med andra kvinnor!

Men såå e det efter att man e drabbad av kronisk storm.

Jag har ingen lust att vara en tjatkärring för att andra ska vara ignoranta,, men jag har inte heller nån lust att sitta i skiten.. så e det så konstigt att man rymmer?!

Va ska man ta vägen,, va ska man göra av sin energi... inte fan slösa den på att plocka upp efter andra!

Jag hatar när det är stökit och det känns just nu som att det bara är det hela tiden. Att det ska vara så svårt att plocka upp sina grejjer. Ok att barn e barn men nån måtta får det va då det inte i dessa utrymmen är så svårt att hålla ordning. Alla saker har sin plats men ed då hamnar de på alla andra ställen och jag hinner aldrig organisera eller hålla reda på mitt eget för att jag först måste ta mig i genom "stormens" räster. Jag blir så trött.... å ibland önska jag bara att jag hade mig själv att se efter, så jag han med mig själv.

DAGENS VISDOMSORD: 

om vi kvinnor inte håller ihop då håller inget

Ett par stycken till som påminnelsen av kvinnoförtryck eller frihetskap.

Det finns bara två slags kvinnor här i världen. Kvinnor som alltid talar och kvinnor som aldrig håller tyst. Oscar Wilde

Goda kvinnor är bättre än goda män. Onda kvinnor är ondare än onda män. Marcel Achard

Det finns åtminstone en punkt där män och kvinnor kan enas: bägge misstror kvinnor. H L Mencken

Kvinnor diskuterar med varandra, hatar varandra, är nedriga mot varandra, försöker stjäla scenen från varandra – men kvinnor, glöm aldrig att er motståndare är mannen. Michèle Maurois

DAGENS MÅSTE: lyssna och lära!!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/wolfganghansson/article6779156.ab

Plötsligt blir det inte en fråga om frihet utan en fråga om rättighet!

Min mening med mitt inlägg idag har inget med att vara partisk att göra! Jag vill inte svartmåla den kultur jag älskar utan vill bara väcka en tanke eller två om...

Förtal...Oärlighet... eller om vem som har rätt att kasta den första stenen!

Ibland kanske man ska tänka både en och två gånger innan man öppnar munnen om någon annan.

Den grymma verkligheten i dag år 2010 är inge bättre en den var för 10-20 år sedan och människor idag är lika måna om att rädda sig själva som då och det förvånar mig fortfarande att Vi Kvinnor över världen inte hjälper varandra mer! För ingen kultur är bättre eller sämre en andra utan grymhet våld och vanmakt är nått Kvinnor i dag lever med i Alla kulturer och frågan är om vi Alla heldre skyller på varandra en att titta hur vi har det själva!?

Igår tittade vi på filmen. The Stoning of Soraya M.

Och jag kan klart säga att Det är den bästa filmen jag någonsin sätt! En film som utan snyft eller ilska fick mig att rannsaka mig själv och se till mitt fördömmande och hat mot andra människor. Som plötsligt efter alla dessa år i mitt möte med andra kulturer kunde ge mig en helhetsbild över att det sällan är 1 människa utan flera som bär skulden för en människas offrande. Att en scen på nästan 10 min kunde fängsla mig trots sin grymhet och hur människor in i det sista vägrar att svälja sin stolthet för att låta sitt förakt styra!

DAGENS LÅT:

Till alla kvinnor ute i världen som lider just för att dom är kvinnor

Trailern: Kanske en stunds eftertänksamhet innan man själv "kastar" den första stenen. Vill man efter den forfarande vara grym eller elak, så var så god!

Carin..hon som tycker det är bra att docktor Phil säger åt feta människora att sluta äta, att man ska vara medveten om sina mörka sidor och att byxkjolen är ett av dom största problemen inom kåren?!

Jag blir så less,, ska en sådan kvinna styra hela vår polis som sökte utbildningen pga ett förslag och som inte tycker att det gör så mycket om hon får sparken!

Undrar hur psyktestet ser ut på den där skolan igentligen?

Kanske va det fel att hon fick ta examen!!

* SÖNDAG 2010-03-14 *

'Jag tyckte det var bra att en som jag kom in. Som varit ensamstående mamma och pluggat på Komvux”

Sen eftermiddag i ett avfolkat polishus i Stockholm. Ett stort gammalt stenhus att känna sig liten i. Långa rader män kråmar sig längs väggarna inne i polismästarens ekande korridor. Se, där hänger Hans Holmér i rutig kavaj, gul slips, en liten grimas i mungipan. Men det var ett annat decennium, ett annat politikermord. Nya länspolismästaren - den första kvinnliga - heter Carin Götblad. I maj började hon jobbet. Fyra månader senare ansvarar hon för utredningen av mordet på Anna Lindh.

Hur mår du nu? - Bra. Jag är en väldigt seg person som kan jobba väldigt hårt, länge.

Var befann du dig när Anna Lindh mördades? - Vänta ska jag hämta almanackan... Jag hade just avslutat ett kvartalsmöte med överåklagaren och lagmannen. Jag satt och förberedde mig för ett möte kvart i fem med rikspolischefen om kraftfulla tag mot organiserade brottsligheten. Då ringer vakthavande befäl.

Vad sa han? - Hon... Det var en hon. Kristin, som hon heter, berättar att det varit ett överfall på Anna Lindh på NK. Och hur reagerar du? - Jag blir... ja, illa berörd. Naturligtvis. Men jag är tränad i att bli lugn och kolla att det som ska gå igång verkligen händer.

Och vad är din första åtgärd? - Jag är på väg till Sten Heckscher vilket är ganska lägligt. När jag kommer dit vet jag att det är knivhugg i magen. Han reagerar som jag - rationellt. Samtidigt finns en viss bestörtning. Ja, att detta är - för jävligt. Först vet du inget. Om det är statskupp, svartsjukemord eller vad.

Eller hur fritt tänker du? - Vi som jobbar med sådana här händelser dagligen känner till ungefär vad som är troligt eller minst troligt. Statskupp är inte det första man tänker på. Om överfall av ensam gärningsman i Sverige 2003 tänker man: Hm, är det en galning? Men vi spekulerar inte så mycket.

Hur fick du veta att Anna Lindh avlidit? - Jag kom till jobbet vid halvåtta och fick veta det strax efteråt. Jag kände stor förtvivlan och tänkte så mycket på hennes barn och på hur sorgligt livet är... Ofta. Samtidigt blir jag målmedveten. För nu är detta ett spaningsmord. Direkt utser jag Leif Jennekvist som är den skickligaste polischef vi har för en sådan insats.

Och vad är din roll? - Jag har det övergripande ansvaret för att mordet löses.

Vad är svårast? - Trycket från olika håll, kanske. Från journalisterna var det jättehårt från start. Så fort det tillkännagetts att Anna Lindh avlidit. Dörrarna bågnade här, folk hängde på dörrar och i trappor. Det fanns en aggressiv ton. Journalister var frustrerade, jag förstår det. Men det finns gränser. Som när de ringer på hemma vid midnatt tre gånger och inte ger sig av.

Vilken erfarenhet hade du av mediatryck? - Jag har erfarenhet men ingen så här stor. När jag jobbade i Dalarna 1993 hade vi trippelrån i Älvdalen. Ett gäng med AK 4:or sköt vilt och försvann ut i skogen. Jag ledde ett jätteuppbåd, det var dramatiskt, vi följde spår i snön... De hade eldat upp pengar för att värma sig. En gammal dam på fjället ringde och hade sett en skosula som "inte hör hemma på någon här i byn", sa hon... Det var som en äventyrsbok. - Men det här var ju något annat.

Vilken är mediabilden av dig? - Tantpolis, en sträng kärring i ett hörn..?

Vilka reaktioner har du fått? - Folk på gatan har sagt lycka till. Jag fick ett vykort: "Nu börjar du se sliten ut", skrev nån vänlig herre. Så fick jag ett mejl från en konsult i retorik som rådde mig att sitta mer på sittbenen, som i en sadel. Då skulle jag få en mer auktoritär hållning. Det är bara det att jag sitter redan så, för jag rider sedan 40 år.

Hur då ...auktoritär utstrålning...? - Människors bild av en polischef är en äldre man som pekar med hela handen. Man hade bilden av Holmér framför sig. Jag är mer modern chef än så, tycker jag.

Hur var stämningen i spaningsledningen? - Fokuserad. Lugn. Om man blir stressad går energi förlorad. Om en chef lägger sig i fel saker stör det också.

Vad var skillnaden jämfört med andra mord? - Inte så mycket skiljer. Det är viktigt att inte ändra rutiner. Det blir bara mer intensivt och fler människor.

Hur många hade varit inblandade om det rört sig om Anna Svensson? - Sådana jämförelser gör inte jag. Mord är alltid allvarligt.

Hur trivs du i uniform? - Bra. Jag har det ungefär fifty-fifty. Det är praktiskt, det syns vem man är. Fast jobbigt att stryka.

Hur är du annars klädd? - Vanligt. Jag är inte så intresserad av utseende och mode.

Vilken nytta har du av att vara förskollärare? - När jag var ung fick jag lära mig lyssna på personer som inte har så starka röster. Äh, det blir så pretentiöst" Men det kan vara en medarbetare långt ut på linjen. Eller ungdomar, särskilt de som allting inte varit självklart för. Jag var själv i många år en ensamstående mamma i förorten.

Vad ville du med dagisjobbet? - Oj! Jag var så ung. Jag trodde att om barnomsorgen var tillräckligt bra skulle alla få en lika bra plattform. Jag ville väldigt mycket. Så har det varit med alla arbeten jag haft. När jag var konditoribiträde var jag otroligt engagerad i kakfönstrets arrangemang, jag fick sparken för jag blev för yster när jag skulle arrangera om... Jag har en tendens att inte alltid göra halt i tid. - Men efter en tid kändes dagisvärlden för trång.

Kampen med vinteroverallerna? - Mer att jag är vetgirig och samhällsintresserad. Jag engagerade mig i massor av frågor, stoppa bilarna i innerstaden och sådant. Men man lyssnade inte så jättemycket på en förskollärare. Och jag tyckte väl att alla borde lyssna på mig. Och tänkte att det kunde vara bra att läsa juridik och kunna jobba för utsatta barn och ungdomar.

Men varför polis? - En kamrat såg annonsen och övertalade mig. Polischefsutbildningen var jättefin, man får arbeta i domstol och som åklagare. Och jag tyckte det var bra för polisen att en som jag kom in. Som varit ensamstående mamma och pluggat på Komvux. Jag är mycket för att blanda. Man ska aldrig vara för lika. Och polisens hela idé genom århundraden har varit att alla ska vara så lika som möjligt.

Hur är det att vara kvinna i polisen? - Hm. Det" är" både bra och jobbigt. Polisen är en manlig kårorganisation med manliga strukturer där man ska ha en manlig auktoritär ställning. Alltifrån sättet att lösa problem till uniformen som inte var kvinnoanpassad - jättetrångt över höfterna och stora i midjan. Det var hemskt! Men kjolarna? - Fanns inte. Sedan hittade de på - byxkjol. Tjockt veckat ylletyg mellan benen. Fruktansvärda. Vi frågade:

Varför en byxkjol? "För att ni ska kunna springa!" Det var ju inte riktigt vad vi menade med kvinnoanpassa" Det bara dröp av svett, ingen kunde ha den. Fast nu är den ju lite kult, jag ska leta reda på min gamla.

Polisen behöver fler kvinnor, säger du.

Varför blir det fler bovar fångade med fler kvinnor? - För att vi får fler infallsvinklar på problem. Vi behöver även poliser med annan etnicitet, som kan förstå koder i andra grupper. Men kvinnor ska in i operativ tjänst, ute på gatan, inte bara hamna med mjuka frågor.

Hur olika är kvinnor och män? - Generellt? Ja, män är ofta lättare att jobba med - om man har dem i flock. Jag är ganska manlig själv, saklig och rationell. Kvinnor mer kringelikrokiga. Det behövs både och. Men kvinnor är roligare!

Vem är din förebild? - Jag har aldrig haft någon. Jag är en ganska krass, trist, pragmatisk människa... Väldig nyttofascist så där. Jag angriper problem, och betar mig fram till lösningar.

Hur viktigt är ditt jobb för dig? - Jag har alltid tyckt mitt jobb är kul och viktigt. Men jag hänger inte upp mitt liv på min karriär. Om jag skulle få sparken skulle jag kunna göra jättemycket kul.

Vad skulle du göra? - Gud, massor. Först skulle jag låtsas att jag måste slicka mina sår... Men så skulle jag gå hem och engagera mig i saker som ligger i träda.

Jag har haft en väldigt fin marsvinsuppfödning. Jag är duktig på att sticka också. Vad bottnar ditt självförtroende i? - Jag var ofta väldigt rädd när jag var yngre.

Men jag läste en bra bok en gång, av Bratt - han på Bofors. "Mot rädslan" heter den och beskriver hur han kämpade med sig själv. Jag kom på att när man måste hantera något obehagligt kan man lika gärna ta ett steg framåt, istället för bakåt. Det känns bättre efteråt.

Kerstin Weigl

Namn: Carin Cecilia Götblad. Född: 1 januari 1956 i Stockholm.

Yrke: Länspolismästare.

Uppväxt: På en gård i Sigtunatrakten, med pappa företagare, mamma hushållslärare och syskon.

Familj: Sambon Erling Bjurström, professor i kulturvetenskap, och vuxna barn. Aktuell: Ansvarar för utredningen av mordet på Anna Lindh. Bakgrund: Blev mamma som 18-åring. Gick Komvux. Jobb som brevbärare, avbytare på jordbruk, konditoribiträde med mera. Utbildad förskollärare. Jur kand. Chefsjurist SIS, Sveriges psykologförbund, Ungdomsstyrelsen. Länspolismästare på Gotland, i Värmland och polisintendent Mora.

Inkomst: 900 000 kronor om året. Bostad: Hyreslägenhet, en fyra i Stockholms innerstad.

Fritidshus: "Nej, jag har inte ens balkong."

Kör: Cyklar.

Hobby: Sova.

Det här är mitt liv:

På nattduksbordet: Två väckarklockor.

Ser på teve: "Förut såg jag bara nyheter, men nu har jag börjat med doktor Phil, vilket jag blir mycket hånad för."

Framtidsplan: "Bli hemmafru om tio år." Drivkraft: "Mitt intresse för människor - jag är mycket lättengagerad."

Så tycker jag om... ...doktor Phil: "Jag är kluven, men han är bra på handfasta råd, han säger till feta att de ska sluta äta och så där. Att alla kan förändra sina liv! Jag retar min sambo med det: Det har Phil sagt..."

...makt: "Visst tycker jag om makt. Man ska vara medveten även om sina mörkare sidor, ingen har enbart goda drivkrafter."

...brottsbekämpning: "Det ena jag har bestämt mig för är att ta itu med är den grova organiserade brottsligheten som funnits i omkring åtta år och är helt oacceptabel. Det andra är att göra långsiktiga satsningar för utsatta i förorterna; där ska vi ha de bästa poliserna och där ska vi göra mycket bra tillsammans med socialtjänsten, sjukvården och skolan."